VARNAR KÄNSLIGA LÄSARE FÖR EMO-INLÄGG! Ber så hemskt mycket om ursäkt men detta måste jag bara få ur mig. Orkar inte bära på detta längre. Hoppas ingen tar illa upp eller ändrar uppfattning om mig nu. Detta skriver jag enbart för att visa min vision på allt.

 

Jag ska vara helt ärlig just nu och berätta att min vecka inte har startat bra. Jag har mått dåligt, känt mig värdelös, gråtit och varit otrevlig mot mina nära och kära. Dom som faktiskt bryr sig om mig. Allt på grund av en enda liten skitsak. Bullshit.

 

Jag hatar skitsnack. Varför i helvete håller vi på med sån skit? Saker och ting blir inte bättre av att vi snackar massa jävla blaj till våra vänner och försöker höja oss över andra genom att se ner på dem. Jag förstår inte vart all jävla ärlighet har tagit vägen överhuvudtaget. Detta gäller främst oss tjejer. Vi går runt och spelar trevliga inför folk vi sedan kapar på mitten med skitsnack och hårda ord, som sedan förr eller senare kommer fram till den personen det verkligen handlar om. Och då är min fråga, VAD FAN FÅR NI UT AV DET? Då känner jag lite "say it to my face bitch!" för så in i helvete feg kan du inte va så att du inte kan konfrontera mig i verkligheten. Jag vet att jag inte har gjort något fel denna gången därför är jag säker på min grej och vet precis vilka argument jag har för att knäcka dig.

 

Ärligt? Jag ska fylla 19 snart och det finns fan fortfarande folk som vill såra en genom utfrysning. Hur gammal är du liksom? I början kände jag mig respektlös, taskig och omogen... för det var det dom kallade mig. Respektlös. Förstår ni hur det sved? Jag har aldrig velat såra någon medvetet och jag gjorde klart för alla vad som hade hänt och vad jag kände och ändå... ÄNDÅ ska det bli tjafs. ENDAST för att du inte kan öppna käften. Men efter ett tag insåg jag att detta är inte mitt fel. Jag har gjort detta på rätt sätt och det är mitt liv. Inget illa menat mot någon, jag älskar er alla. Ni är mina närmaste vänner. Kanske därför det gör så ont. 

 

En sak ska ni veta, innan jag knyter mig. Detta är det jobbigaste jag gått igenom på länge. Jag vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen eller vem jag ska prata med. Känns som att jag måste välja mellan två helt underbara världar och det kommer jag aldrig klara. Jag vill ju inte såra någon, det är det sista jag vill. Min hjärna är som ett ihopskrynklat papper. Med andra ord. Jag har aldrig känt mig såhär ensam.