För cirka 2 år sedan brainstormade jag och min bästa vän om vad vi skulle göra efter gymnasiet. Vi båda var sugna på att ta ett sabbatsår och resa lite, men vi visste inte vart, hur, när eller varför. Men vi ville helt enkelt röra på oss lite och se lite nytt. 

 

En organisation vid namn GoXplore kom till vår skola på en efter-gymnasiet-dag och berättade om deras verksamhet. De annordnar jobb-resor till b.la. Kanada och Australien där man får chans att jobba utomlands i upp till ett år. Vi tyckte att det varkade vara skit intressant så vi bestämde oss för att åka. I början var det mycket prat, ingen trodde att vi verkligen skulle komma iväg. Om jag ska vara ärlig så trodde inte jag det heller. 

 

Men nu, cirka två år senare sitter jag här med förmodligen bara en månad kvar i fina Sverige. Allt har gått så fort. Vi har bokat och anmält oss steg för steg men ändå har det inte gått in i min hjärna att vi faktiskt ska åka. Vi har fortfarande vår visumansökan kvar, det är nog den svåraste delen och tar fruktansvärt mycket tid. Men vi är på väg och vi kommer åka. Vi kommer göra det vi drömt om de senaste två åren och verkligen få komma bort, jobba på oss själva som människor och lära oss att växa upp.

 

Detta kommer gynna mig på alla sätt som bara går. Jag kommer ta min engelska till en helt ny nivå, lära mig att ta hand om mig själv, ta ansvar och få så mycket nya vänner och en stor väska med erfarenhet som jag längtar efter att berätta för alla när jag kommer hem. Helt otroligt vad detta kan göra med en människa, mitt liv är helt upp och ner just nu. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, egentligen vill jag nog göra både och.

 

Jag är sån fruktansvärt hemmakär tjej så egentligen vet jag inte vad fan jag tänkte med när jag bestämde mig för att åka iväg i minst 6 månader från min gossiga familj. Bättre blev det ju inte när jag blev hopplöst kär på kuppen. Ibland ifrågarsätter jag mig om jag verkligen kommer klara det, om jag kommer kunna hantera den saknad som kommer växa i mig för varje dag. Nu när jag tänker på det tänker jag bara "Vem fan tror jag att jag är? Jag kommer aldrig klara detta". Men jag känner att om jag vantrivs och känner att det inte var min grej, då kan jag packa mina grejer och dra hem, men då har jag ändå försökt. Kommer sakna alla mina älsklingar här hemma. Mamma, pappa, Ollie, Sally, mina vänner och såklart min älskling... Min myse som är så underbar och varm och go och mysig. GUD! Vad har jag gett mig in på?!

 

Precis som i ovanstående stycke tänker jag ibland, ganska ofta faktiskt. Men jag vet att jag kommer tacka mig själv när jag väl är hemma igen och kan se tillbaka på min resa och le ett stort jävla leende. Jag kommer kunna se tillbaka på den tiden i mitt liv och ha nytta av det så länge jag lever. Detta kommer vara en upplevelse som jag kommer avnjuta med min bästa vän innan vi ger oss in i vuxenlivet. Det ska bli skönt att komma iväg med henne och göra något tillsammans innan vi kanske skiljs inför högskola... Jag längtar efter allt jag kommer att få uppleva och se. Det blir nog en fin vinter ändå, kolla bara på Banff. Banff är stället som vi förmodligen ska till, inget bestämt än dock.